Positiv förstärkning

Vad heter valpen?

IMG_2347Det frågar vissa mig när de ser lilla Alice, nu nio veckor. Vad skulle hända om jag berättade det? Jo, dels skulle jag säga Alice och dels skulle säkert personen som frågade också säga hennes namn, antagligen flera gånger. Vad leder det till? Jo, att hon till slut slutar lyssna till sitt namn p.g.a. att det bara blir ett ord som alla andra, eftersom det inte åtföljs av någonting.

Jag svarar därför med att bokstavera A-L-I-C-E och säger att de inte får säga hennes namn! Jag berättar att varje gång hon hör sitt namn måste hon få en matbit för att fortsätta vara riktigt uppmärksam. Om jag eller någon annan säger hennes namn upprepade gånger och inte genast ger henne en matbit och gos kommer hon så småningom inte att lystra till sitt namn. Nu kommer hon som ett skott vad hon än gör när jag säger Alice! Hon älskar sitt namn och tycker att det är världens bästa ord, liksom ordet ”hit”! Båda orden lärs in på precis samma sätt och får aldrig sägas om man inte genast kan erbjuda en åtråvärd belöning.

Nu betyder ”Alice” mat och gos för henne, så småningom kommer jag även att belöna på andra sätt, t.ex. genom att hon får hämta en apport eller göra något annat som hon gillar. När hon blir lite äldre kommer jag kunna berätta för andra vad hon heter och de kommer kunna säga hennes namn utan att hon behöver få en belöning. Det kommer inte göra att hon lystrar sämre till sitt namn när inlärningen är väl befäst. Det är klart att det blir sämre om vi börjar tjata hennes namn, men det tänker jag inte göra!

För mig är det viktigaste i början att jag får tillbaks Alice om hon är på väg bort, därför lägger jag stor vikt vid inkallning och lystring till namnet. Jag tränar också mycket på att Alice ska följa mig på promenaderna. Då är jag alldeles tyst och låter henne skutta efter mig där jag går. Det är naturligtvis helt okej att hon är före mig också, bara hon vet var jag är. I den här träningen byter jag riktning då och då för att hon inte ska veta var vi ska gå. Då måste hon hålla koll på var jag är.

Hittills har Alice bara haft koppel på sig en gång. Det var när vi gick ut på vägen utanför huset. Hon hade sett en bil tidigare och blivit rädd och sprungit bort från den, in mot gården. Därför satte jag på henne koppel. För att hon inte skulle tycka att det var obehagligt med kopplet gick jag efter henne för att förhindra att kopplet blev sträckt. När jag såg en bil komma på långt håll lockade jag in henne mellan mina ben, utan att dra i kopplet, så hon satt med ryggen mot mig och därmed kunde se den förbipasserande bilen. Under tiden matade jag henne hela tiden med små foderkulor. När de första bilarna passerade var hon skraj, men det gick snart över och då gav jag matbitarna alltmer sällan, för nu behövdes de inte lika mycket som distraktion. Däremot kommer jag att fortsätta ge henne en matbit varje gång en bil närmar sig för att hon ska lära sig att komma tillbaks till mig när hon ser bilar. Det kan vara riktigt värdefullt en dag!

Dagen därpå följde våra andra hundar Crazy, Lee och Emmie med Alice och mig ut till vägen. När en bil passerade såg Alice först lite tveksam ut, men ryggade inte och gick inte därifrån. Nu hade hon ju också stöd av hela coola hundgänget och de är ju inte ett dugg rädda för bilar!

När vi satt vid vägen och väntade på att bilar skulle passera passade jag på att börja träna sitt. Det hade vi inte gjort tidigare. Alice var då framför mig och jag placerade min hand, som jag höll en matbit i, framför nosen på henne och förde handen längre över hennes huvud. Det fick henne att titta upp och då satte hon sig. När rumpan kom i marken sade jag ”sitt”. Under inlärningen säger jag kommandot när Alice utför beteendet. När Alice förstår kommandot (i det här fallet förstår vad ordet ”sitt” betyder) säger jag det innan och belönar med godis när hon gör rätt.

Vi ska fortsätta mijöträna framöver…

Annas Hundskola AB

Adress: Utmarksvägen 5 802 91 Gävle

Följ oss på Facebook